Det finns inte gott om kraft kvar. Jag kan inte sova på nätterna och är sjukt trött på dagarna. Livet lixom rullar på ändå. Senaste veckorna har varit fulla av vänner fast inte alla vänner. Det känns som om jag inte har träffat någon alls. Nu har jag börjat komma ikap, ringt till dom jag inte har hunnit träffa, träffat dom flesta men det känns fortfarande svårt. efter hennes bortgång allt ska gå så snabbt ingen får sörja klart ifred allt ska vara igång som vanligt dagen efter. Jag har jobbat på sedan veckan efter och ta över efter en sån stor människa är inte lätt. Folk kollar på mig som. Du kommer inte klara det här, du är inte som hon! Ni har så rätt. jag är inte som hon ingen kan bli som hon men jag vill försöka. Faller jag på mållinjen så gör jag. Då får jag ställa mig upp och försöka igen. Jag klarade att genomföra en hel sportlovsvecka själv och du var stolt över mig. Även fast du inte sa det till mig. Men du berättade till alla andra. Jag fucking klarade det med tårar varje dag, men jag klarade det. Jag kom hem helskinnad och jag gör det igen. Vecka nio nu jävlar.


Jobbet tar kål på mig ska ni veta. Pressen om att inte klara det är starkare än någonsin. Dom vill inte att jag ska klara det. Ingen annan än du ska klara det men om du är här med mig kanske vi kan klara det tillsammans?


Kännslorna är överallt och jag vet att ni är med mig överallt.


Du och Mamma lär ha mycket att prata om. Jag älskar er. ♥