Jag dedikerar detta inlägg till Kelly. I Hennes senaste inlägg skriver hon om att hon saknar och det var precis vad jag insåg också. Jag saknar det så fruktansvärt. Hur kan man ha haft det så bra? Vi älskade det vi njöt av varje dag. Vi ägde hela stället det var vi och vi var så jävla bra!

Hon är min absolut bästa vän. Även om vi inte pratar varje dag eller varje vecka (ibland kan det gå månader) Så är hon alltid där. Utan henne i mitt liv hade jag aldrig blivit den jag är idag. Hon har alltid älskat mig för den jag är Vi har haft femton sommrar iår. Femton sommrar tillsammans. Femton sommrar på Bullandö.

Vi har upplevt allt från dödsfall till jobbiga tonårsbråk till killar, moppar och härligheter. Det är svårt med ord att förklara vad vi har gått igenom. Det är så sjukt mycket.

 

Vi är nu 21 år. Vi Bor nu mera själva. Vi ses tre gånger i veckan och tränar. Vi festar ibland. Vi fikar. Vi äter middagar ihop. Vi åker inte moppe. Vi tar inte en promenad för att köpa glass. Vi går inte ner och badar. Du ringer inte klockan tio och tvingar ner mig till stranden. Vi åker inte runt runt runt. Vi har inga filmkvällar Vi är inte vakna hela nätterna. Vi firar inte midsommar på stranden. Vi raggar inte på allt vi ser. Vi umgås inte med pojkarna längre. Vi går inte till glassbilen. Vi hänger inte hos mormor och äter hallon. Vi sitter inte och lyssnar på lördags bluesen. Vi fnittrar inte längre på berget. Vi leker inte längre i vattnet.

Jag saknar det otroligt. Jag saknar din familj. Jag saknar våra dagar. Vi är vuxna nu och får göra det bästa av situationen! 

Kelly Lindén jag älskar dig!